Sjuttio dagar har nu passerat sen jag lämnade Falköping och tryggheten för Sydafrika och otryggheten. Inte så mycket otryggheten som i att det är farligt här. Vissa säger att det är farligt, vissa säger att det inte är det. Otryggheten som jag tänker på är den att vara iväg hemifrån. Iväg hemifrån som iväg från Matilda. Men även iväg hemifrån som att vara ifrån Sverige.
Sjuttio passerade dagar betyder tre dagar kvar. Tre ynka dagar. Och jag känner att Sverige känns ungefär lika lockande för mig som mat gör för den svältande. Och Matilda känns ungefär lika nödvändigt för mig som syret jag andas.
Nu befinner vi oss i Kapstaden. Vi bor på ett hostel med ett gäng andra resande. De gör saker som jag på alla tänkbara plan mycket väl förstår är helt absurt sjukligt häftiga. Ta M till exempel. Hen är från Tyskland, utbildad sjuksköterska. Lika gammal som mig. Hen avslutade nyss sitt liv hemma i Tyskland. Sade upp sjukförsäkring och lägenhet, sålde bil och möbler. Istället drog hen hit, till Sydafrika och är nu i processen att köpa en motorcykel som hen tänkt köra upp längst östra Afrika hela vägen till Zanzibar. Sen ska hen dra till Laos och göra i princip samma sak. Coolhetsfaktorn på det går nog knappt att mäta.
Skulle jag vilja byta mitt liv mot henoms? Skulle jag vilja vara denna häftige äventyrare som säljer allt hen äger, drar ner till Afrika och gör den ultimata frihetsresan? Nej. Verkligen inte. Faktiskt. Jag har rest lite. Varit i Kenya med omnejd. Mexiko. Varit i ett 10-tal länder i Europa. Och Sydafrika nu då. Jag inser att jag lever i en tid då detta faktiskt är möjligt för de stora massorna. Hur privilegierade vår generation är. Den delen av vår generation som kommer från den rikare minoriteten i Norr. Vi som kan göra vad fan vi vill bara för att vi har pengar, frihet och makt på sätt som vi inte riktigt tänker på. När jag lyssnar på M och andra som bor här förstår jag dem verkligen. Jag förstår att de vill göra detta. Jag förstår varför. Vi kan faktiskt göra det. Vi har möjligheten. Jag lägger ingen värdering i deras livsstilsval.
Jag är en väldigt lugn person. På gränsen till tråkig, om jag får säga det själv. Mitt äventyr i livet är inte att åka motorcykel genom Afrika och Asien. Det är inte att släppa allt hemma och bara sticka och ta dagen, veckan, månaden, året som det kommer. Mitt äventyr är att skapa mig ett liv. Ett liv med mitt livs kärlek. Ett liv med mina vänner och min familj. Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att träffa massa nya människor hela tiden. Aldrig riktigt förstått grejen med att gå ut att träffa människor på baren. På klubben. Aldrig förstått vad som är grejen med att dansa. Aldrig riktigt förstått grejen med att supa. Aldrig förstått problemet med att man alltid ser samma människor i en mindre stad. Aldrig förstått egenvärdet i att träffa, eller rent av bara vara ibland, nya människor hela tiden. Jag tycker verkligen om mina vänner. Jag har ett ganska bra antal, om jag får säga det själv. Jag känner inte att jag behöver fler. Jag varken hinner eller vill träffa dem sådär förfärligt ofta ändå. Jag träffar ändå nya människor genom mina vänner lite då och då. Vissa av dem blir mina vänner. Vissa förpassas i glömska. Bara inte i samma våldsamma takt som de människor jag träffar här måste skapa och släppa kontakter.
Jag antar att det har med min personlighet att göra. Mitt lugn. Min ”tråkighet”. En filmkväll i veckan och kanske en fotbollsmatch eller två är alldeles lagom mycket action för mig. Säga hej till kassörskan på Willys och gå lite lagom mycket i skolan. Kanske ta en fika på stan med någon. Annars klarar jag mig fint med att vara själv. Själv med Matilda, då.
Jag tror jag behövde resa en del för att förstå det här. Hitta mig själv. Jag ångrar ingen av mina resor. Inte ens denna, närapå tortyrliknande upplevelse. Jag har lärt mig så ofantligt mycket om mig själv och vad jag vill göra med livet. Jag har kommit avsevärt närmare att faktiskt våga stå för det också. Och det är inte så att jag aldrig kommer lämna Sverige igen, absolut inte. Bara i sommar har jag och Matilda planerat att åka till tre olika länder. Och hinna med Sveriges två största städer. Jag åker gärna på semester, äter spännande mat, lär mig fraser på okända språk och upplever andra kulturer. Men jag vill inte åka iväg på långa resor under långa tidsperioder hemifrån. Åtminstone inte de närmaste åren. Jag saknar min familj, mina vänner, min säng, mina svennebanan matvanor för mycket för det. Min Matilda.
Jag har aldrig saknat hemma så mycket som nu. Hemma i allt vad det innebär. Nu har vi hela onsdagen och hela torsdagen kvar här i det allra södraste av Sydafrika. Jag ska försöka att njuta av dagarna så absolut mycket jag bara mäktar med. Efter det ska jag fortsätta mitt drömliv. Mitt lugna, bekväma, trygga drömliv hemma i Sverige. Med Matilda. Alltid med Matilda.