Rickards

Jag, tillsammans med de flesta studenter jag känner har en extrem förmåga att inte studera. Lite som en superkraft. Jag tror både Stålmannen och Spindelmannen hade varit imponerade. Vi kan ta igår som exempel. Jag har två arbeten på gång just nu, ett som ska vara klart imorgon (som jag inte direkt så där supermycket har börjat på alls än, så att säga) och ett som ska vara klart på torsdag (som jag så att säga började sådär pytteyttelite på så att en fysiker med nanomikroskop hade haft en ganska rejält jättesvår utmaning att överhuvudtaget upptäcka). Alltså skulle jag igår verkligen sätta fart på mina arbeten! Inget Fifa, ingen film eller serie och åtminstone inte mer Facebookpauser än skrivande.

Men vänta lite nu. Hade inte idag varit en alldeles ovanligt förträfflig dag att storstäda på? Ni vet, dra ut ugnen och kylskåpet och torka golvet och sånt däringa. Jo men visst, det är ju ändå JÄTTEBRA att göra sånt också. Och när jag varit så HIMLA duktig och storstädat kan jag ju inte tvinga mig själv att plugga efteråt. Det hade faktiskt inte varit helt schysst mot mig själv. Så då tog jag resten av dagen ledigt.

Och idag ska jag ju faktiskt göra så otroligt jobbiga saker som att äta lunch med mina föräldrar och konversera och sånt däringa. Då måste jag faktiskt vila upp mig lite innan. Så jag orkar med allt detta konverserande.

Bäst jag spelar lite Fifa nu så att jag orkar med denna tuffa dag.

Här kommer ett inlägg som jag funderat på ett tag. Jag kommer inte Erik Nivafiera inlägget genom söka upp en himla massa fakta utan kör mer på frihand. Kan bli lite faktafel alltså, men det får ni ta!

 

Jo, jag har tänkt lite på fotboll. Det är liksom det jag brukar tänka på lite då och då. Och med lite då och då menar jag jämnt och ständigt. Sen har jag tänkt på världekonomin. Det gör jag ibland också. Jag tycker nämligen att den är lite fucked up. Hela systemet bygger på att alla tror att systemet fungerar. Det finns så absurt mycket pengar i världen som egentligen inte finns. Banker skapar pengar lite när dom känner för det. Okey, det finns lite krav men om jag inte missminner mig kan de skapa åtminstone 10 gånger så mycket pengar som de får in. Sen blir det ränta på de pengarna. Alltså skapar pengar som inte finns mer pengar som inte finns. Och så har det hållt på ett bra tag nu. Dessutom är allt detta pengaskapande helt och totalt löskopplat från själva basen till alla varor som vi kan köpa - nämligen våra naturresurser. Ekonomin är rätt fucked up som sagt var.

 

Men det är faktiskt fotbollen också. Spelare tjänar sjuka pengar medan en fattig arbetare får betala en tusenlapp bara för att komma in på arenan där hans favoritlag spelar. Nu för tiden är klubbarna mycket sällan förankrade i någon slags verklighet heller. Själva symbolen för detta har länge varit Chelsea. En halvstor klubb i England historiskt. Sedan kom Abramovitch med sina miljarder och en halvstor klubb kunde bli en av världens största på bara något år tack vare att ett par miljarder pumpades in på färdiga världsspelare och en världstränare. Helt löskopplat från de verkliga inkomsterna - tv-avtal, biljettinkomster, reklamintäkter. Chelsea var dock bara början. Nu för tiden är Chelsea långt ifrån värst. Manchester City, en klart mindre klubb rent historiskt än Chelsea, fick en ännu rikare ägare som köpte upp världsspelare till höger och vänster. Några år senare är de dominanta i England. Ännu senare har PSG och Monaco gjort liknande resor. QPR har försökt men misslyckats. Receptet på att bli bra i fotboll idag är alltså snarare att skaffa en så rik ägare som möjligt som köper så bra spelare som möjligt på kortast tid möjligt. Fotbollen idag är på god väg att bli någon form av lekplats för världens rikaste procent. De köper lag och spelare som att de spelar Football Manager, fast med i princip oändliga resurser, och försöker sedan vinna ligan mot andra superrika snubbar som leker samma lek. På grund av detta har jag väldigt svårt att få respekt för lag som City, Chelsea, PSG eller Monaco. Jag kan för mitt liv inte tänka mig att hålla på dem.

 

Sen finns det mellanting. Barcelona, Manchester United och mitt alldeles egna Liverpool är sådana exempel. Som köper relativt dyra spelare och hoppas på en avkastning, men där det åtminstone i stor del bygger på den egna ekonomin och inte på nån rik arab som "alltid hållt på City/PSG/Monaco/Chelsea". Sådana byggen kan jag acceptera, folk investerar och hoppas att de kan få ut pengar för sitt projekt. De försöker öka intäkter för att på så vis köpa spelare. Och visst, jag är medveten om att Monaco, PSG, Chelsea och City också jobbar på att öka sina inkomster. Att få fler fans runt om på jorden som köper deras produkter. Går på deras matcher. Men likt bankerna som skapar 10 gånger så mycket pengar som de får in göra storlagen likadant. Manchester United är ett lag som kanske investerar 1,5 gånger så mycket pengar de har men hoppas att på en treårsperiod få tillbaka dem och tjäna en hacka också. 

 

Jag har oerhört svårt för sånt här. Det är lite som att vara banken i Monopol och ge sig själv 40 000 extra från början. Det blir inte rättvist. Därför välkommnar jag Fifas försök att stävja det här, Financial Fair Play, kallar de det. Det innebär, lite förenklat, att klubbarna inte får gå med förlust. Om de ändå gör de utesluts de ur den finaste turneringen som finns - Champions League. Klubbarnas reaktion på detta? De är väldigt, väldigt arga! Vi vill ju faktiskt kunna gå med förlust, säger de, och hotar med att starta en egen superliga och ge blanka fasen i vad Fifa säger. Det är ungefär som att bli arg när nån påpekar att man tagit 40 000 extra i Monopol, starta ett eget parti med andra kompisar som också fuskar. Någon kanske tom kopierar upp lite pengar på sin färgkopiator där hemma. Äh vadå, den som har bäst resurser får väl använda dem som hen vill, eller?

 

Men sen finns Arsenal. Arsenal som har försökt köpa unga talanger, förfina dem och sälja med vinst alternativt behålla dem i sitt eget lagbygge. Som har byggt en egen Arena, låt gå för lånade pengar, men som nu snart har betalat tillbaka lånen och därmed faktiskt tjänar pengar på. Som konstant vägrat att betala överpris för sina spelare, sålt när de fått bra bud och försökt, verkligen försökt, ha en vettig affärsmodell som bygger på verkligheten, som bygger på naturresurserna, och inte på pengar av pengar som inte finns. 

 

Sen kom då denna sommaren. Och det Arsenal, som en av få inslag i denna sjuka, sjuka fotbollsvärlds som jag faktiskt ändå respekterar, går ifrån sin grundidé. Det går inte längre. Usmanov, rysk oljetjomme som äger Arsenal, lovar £70 miljoner för att köpa spelare. Visst, de är ändå inte PSG/City/Chelsea. Men de är inte längre det stora undantaget som bekräftar regeln. Det blev inte £70 miljoner spenderade. Det blev en Mezut özil för lite drygt hälften. Och det kanske egentligen inte var alls dumt ur finansiell skynpunkt. Arsenalfansen jublar. Jag förstår dem. Men det var synd. Fotbollens sista starka fäste mot extremkapitalismens allt snabbare bitande käftar har, åtminstone delvis, fallit. Att bygga ett konkurrenskraftigt lag på absolut högsta nivå är i princip omöjligt nu för tiden.

 

Vi lär få se fler City i framtiden. Folk lär reagera mindre och mindre kraftfull på det. De lär få fler fans snabbare. Morgondagens ungdom kommer troligen glömma bort att hålla på ett lag med historia, likt dagens redan börjar göra, och istället hålla på lag som faktiskt har en historia. Som har en själ. Fifa kommer kämpa vidare, men hur mycket har de att säga till om ifall de 20 bästa lagen i Europa bestämmer att skapa en egen liga. Det lär inte vara svårt att få tv-avtal. Att få sponsorer. Fotbollen blir allt mer löskopplat från ekonomisk hållbarhet. Så som världsekonomin blir allt mer löskopplat från naturresurserna som det egentligen bör bygga på. 

Sjuttio dagar har nu passerat sen jag lämnade Falköping och tryggheten för Sydafrika och otryggheten. Inte så mycket otryggheten som i att det är farligt här. Vissa säger att det är farligt, vissa säger att det inte är det. Otryggheten som jag tänker på är den att vara iväg hemifrån. Iväg hemifrån som iväg från Matilda. Men även iväg hemifrån som att vara ifrån Sverige.

Sjuttio passerade dagar betyder tre dagar kvar. Tre ynka dagar. Och jag känner att Sverige känns ungefär lika lockande för mig som mat gör för den svältande. Och Matilda känns ungefär lika nödvändigt för mig som syret jag andas.

Nu befinner vi oss i Kapstaden. Vi bor på ett hostel med ett gäng andra resande. De gör saker som jag på alla tänkbara plan mycket väl förstår är helt absurt sjukligt häftiga. Ta M till exempel. Hen är från Tyskland, utbildad sjuksköterska. Lika gammal som mig. Hen avslutade nyss sitt liv hemma i Tyskland. Sade upp sjukförsäkring och lägenhet, sålde bil och möbler. Istället drog hen hit, till Sydafrika och är nu i processen att köpa en motorcykel som hen tänkt köra upp längst östra Afrika hela vägen till Zanzibar. Sen ska hen dra till Laos och göra i princip samma sak. Coolhetsfaktorn på det går nog knappt att mäta.

Skulle jag vilja byta mitt liv mot henoms? Skulle jag vilja vara denna häftige äventyrare som säljer allt hen äger, drar ner till Afrika och gör den ultimata frihetsresan? Nej. Verkligen inte. Faktiskt. Jag har rest lite. Varit i Kenya med omnejd. Mexiko. Varit i ett 10-tal länder i Europa. Och Sydafrika nu då. Jag inser att jag lever i en tid då detta faktiskt är möjligt för de stora massorna. Hur privilegierade vår generation är. Den delen av vår generation som kommer från den rikare minoriteten i Norr. Vi som kan göra vad fan vi vill bara för att vi har pengar, frihet och makt på sätt som vi inte riktigt tänker på. När jag lyssnar på M och andra som bor här förstår jag dem verkligen. Jag förstår att de vill göra detta. Jag förstår varför. Vi kan faktiskt göra det. Vi har möjligheten. Jag lägger ingen värdering i deras livsstilsval.

Jag är en väldigt lugn person. På gränsen till tråkig, om jag får säga det själv. Mitt äventyr i livet är inte att åka motorcykel genom Afrika och Asien. Det är inte att släppa allt hemma och bara sticka och ta dagen, veckan, månaden, året som det kommer. Mitt äventyr är att skapa mig ett liv. Ett liv med mitt livs kärlek. Ett liv med mina vänner och min familj. Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att träffa massa nya människor hela tiden. Aldrig riktigt förstått grejen med att gå ut att träffa människor på baren. På klubben. Aldrig förstått vad som är grejen med att dansa. Aldrig riktigt förstått grejen med att supa. Aldrig förstått problemet med att man alltid ser samma människor i en mindre stad. Aldrig förstått egenvärdet i att träffa, eller rent av bara vara ibland, nya människor hela tiden. Jag tycker verkligen om mina vänner. Jag har ett ganska bra antal, om jag får säga det själv. Jag känner inte att jag behöver fler. Jag varken hinner eller vill träffa dem sådär förfärligt ofta ändå. Jag träffar ändå nya människor genom mina vänner lite då och då. Vissa av dem blir mina vänner. Vissa förpassas i glömska. Bara inte i samma våldsamma takt som de människor jag träffar här måste skapa och släppa kontakter.

Jag antar att det har med min personlighet att göra. Mitt lugn. Min ”tråkighet”. En filmkväll i veckan och kanske en fotbollsmatch eller två är alldeles lagom mycket action för mig. Säga hej till kassörskan på Willys och gå lite lagom mycket i skolan. Kanske ta en fika på stan med någon. Annars klarar jag mig fint med att vara själv. Själv med Matilda, då.

Jag tror jag behövde resa en del för att förstå det här. Hitta mig själv. Jag ångrar ingen av mina resor. Inte ens denna, närapå tortyrliknande upplevelse. Jag har lärt mig så ofantligt mycket om mig själv och vad jag vill göra med livet. Jag har kommit avsevärt närmare att faktiskt våga stå för det också. Och det är inte så att jag aldrig kommer lämna Sverige igen, absolut inte. Bara i sommar har jag och Matilda planerat att åka till tre olika länder. Och hinna med Sveriges två största städer. Jag åker gärna på semester, äter spännande mat, lär mig fraser på okända språk och upplever andra kulturer. Men jag vill inte åka iväg på långa resor under långa tidsperioder hemifrån. Åtminstone inte de närmaste åren. Jag saknar min familj, mina vänner, min säng, mina svennebanan matvanor för mycket för det. Min Matilda.

Jag har aldrig saknat hemma så mycket som nu. Hemma i allt vad det innebär. Nu har vi hela onsdagen och hela torsdagen kvar här i det allra södraste av Sydafrika. Jag ska försöka att njuta av dagarna så absolut mycket jag bara mäktar med. Efter det ska jag fortsätta mitt drömliv. Mitt lugna, bekväma, trygga drömliv hemma i Sverige. Med Matilda. Alltid med Matilda.